Ja snart är det jul!
Igår slog det mig.
Mormor finns inte längre.
Otaliga juldagsmorgnar har jag tillbringat i mormors kök, skalat potatis, hjälpt till med dukning, smakat av såsen, hjälp lilla mormor att dra ut bordet så vi alla fick plats. Bråkat med tanten om huruvida vi barn skulle sitta i köket eller inte. Jag vann oftast, och alla fick sitta i vardagsrummet.
Tillsammans. Sån var hon, min mormor.
Inte sämre än hon kunde ändra sig. :)
Jag kunde säga det jag tyckte, alltid.
Och gjorde det också.
För ofta.
Saknar att tjafsa med henne.
Saknar att skratta med henne.
Känner mig som Mattis i Ronja, ni vet.
Hon fattas mig!
Hon har ju funnits jämt!
Och nu finns hon inte!
Inte för att jag varit "hemma" alla åren, sen jag flyttade upp hit, jag har kanske missat sammanlagt tre juldagsmiddagar med min mormor.
På 34 år.
Det ska vara så.
Man ska fira juldagen hos mormor på Lönsbodavägen.
I år blir det inte så.
Känns skumt.
Kommer kännas ännu mer på lördag.
