Ikväll var det dags.
Dags att hämta mina saker i Dyvik. Vi hade inte träffats på evigheter, innan idag, men det kändes ändå som vanligt när vi väl sågs.
Som vanligt, men ändå inte.
Inget är ju som vanligt.
Vi är inte som vanligt.
Det finns inget VI längre.
Vi är nu istället du och jag.
Jag.
Du.
Inte vi.
P kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Så är det.
